I natt för ett år sedan så så började det. Wilhelmina bestämde sig för att mammas mage var en trång plats att vara på. Det var ju 2 veckor kvar och jag var ju förbered på att gå över tiden 2 veckor. Ja det blev hela 4 veckor tidigare än jag planerat. Fast nu kan man ju inte planera när det skal ske, så det var bara att anpassa sig till verkligheten.
Vaknade som vanligt på natten för att blåsan var full. Satt mig upp i sängen och så gick vattnet. Det tog en stund att samla sig och inse att nu är det dax. Gick upp till sovrummet och petade på Mattias. Yrvaken som han naturligtvis var sa han " Va? Du skojar!" . Genast blev han klarvaken och började babbla om BB. Jag tyckte att vi kunde vänta till morgonen.
Vi skulle ju besöka BB i Umeå den dagen och gå på föräldragrupp, som vi väntat på hela graviditeten. Fick byta barnmorska två gånger och skulle träffa den tredje inom några dagar. Vi kunde inte riktigt bestämma oss vilket BB vi skulle åka till. Vi har lika långt till Lycksele som till Umeå. Lycksele får ju papporna stanna om det finns plats, vilket det ofta gör.
Ja en mycket nervös och uppspelt Mattias fick som han ville. Han ringde till Lycksele BB. När jag inte hade några värkar så tyckte de att vi skulle åka in på morgonen. Jag la mig igen och somnade om. Men Mattias var för nervös han steg upp och började stöka ur diskmaskinen. Normal man gör inte sånt kl 4.30 på natten. När han väckte mig på morgonen, stod nästan allt klart för avfärd till Lycksele BB. Han längtade nog dit mer än jag!
Färden till BB var inte vad jag föreställt mig från början. Jag trodde att gravida kvinnor åkte till förlosningen med värkar. Tanken på att det var 8 mil dit så är det ju någon timma i bilen. Inga värkar för mig. Vädret var -25 och soligt. Såg två älgar på en frusen bäck.
Väl på BB så började en lång väntan på att något skulle hända men ingen baby vill komma ut. På natten fick jag värkar men de gick över när jag fick någon tablett. De ville sätta igång mig nästa dag men jag ville vänta och se om det komigång av sig själv. Vid det här laget började vissa släktingar tycka att vi skulle höra av oss oftare. Vi ringer ju om det händer något sa vi till dem. På natten fick jag värkar igen som även de slutade när jag fick en tablett.
Dagen D. Jag blev igångsatt på morgonen. Ja värkar är ju inget att leka med när lustgasen inte längre räkte så fick läkaren komma och ge mig ryggmärgsbedövning. Jag som har sprutfobi. Men jag överlevde. Wilhelmina tyckte inte riktigt om värkarna så hennes hjärtslag sjönk och så kom sköterskerna innrusande. "jag ska inte ta mer lustgas om du bara kvicknartill" tänkte jag. Hon piggnade till som tur var och arbetet fortsatte. Med sugklocka kom det lilla livet ut 02.33. 16 timmar tog det hela. Aldelens tyst och med stora ögon kom det en kladdig varelse med lockiga polisonger upp på min mage. Första skriket kom när hon fick sin spruta. Vi viste ju inte könet på ungen och jag tyckte att jag såg att det var en pojke. Men det var en liten Wilhelmina. Jag tänkte nog inte på så mycket utan var nog bara glad att det var över, för trött det var jag.
Nu var Selma Elvira Wilhelmina Wälivaara en del av världen.
Välkommen.